Längtan av dig.

På botten av botten, nergrävd i sanden. Bortglömd och övergiven.
Ensam och uppriven. Varenda ärr bränner som nya sår.
Varför blir det alltid likadant? Lycka, vad är det?
Tårarna kan inte stoppas, och det hugger i mig när jag tänker på dig.
Kan inte sluta tänka på dig heller, allt fint och allt bra.
Hur kommer det sig att man alltid håller fast vid första ögonblicket?
Jag borde lära mig att människor förändras i min närhet, det är alltid likadant.


Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
För jag trodde du fanns och väntade mig.